Professor Ylva Gislén just completed the Swedish translation. We will come back to you soon with more details regarding the publication of the book in Sweden.

In the meantime, here is a taster: 

Vid midnatt den 20 april 2010, tjugofem timmar innan olyckan, träffade jag min bror för sista gången. Vi möttes på Sir Winston, en pub i engelsk kolonialstil vid foten av Triumfbågen – ett monument som för mig, innan det fick den betydelse det fick för relationen mellan Bardo och Ofelia för sex år sedan, alltid framstått som överreklamerat.

Pubens Chesterfieldmöbler och delikata träsniderier åkallade en svunnen tid, som konserverats, arkiverats, förvandlats till en skugga av sig själv. Min bror stod upp vid bardisken, blek och orolig, även om han fortfarande utstrålade den vackra oskuldsfullhet som var hans främsta kännetecken. Eller snarare en av hans heteronymer. På senare tid hade andra människor påpekat att vår inbördes likhet klingat av, som om våra olika sätt att leva och förhålla oss omformat våra utseenden, på samma sätt som nattens drömmar eller mardrömmar om morgonen kan dröja sig kvar i våra anletsdrag. Bardo var nervös:

– Kan du se honom?

Han pekade mot något vid sidan av honom. Jag svarade med låg röst för att inte dra uppmärksamheten till oss:

– Barnet?

– Han säger att han heter Bernardo! Säg att jag inte är galen!

– Om det är det du behöver, men det tar mig emot.

Han betraktade mig intensivt, utom sig. Eftersom jag såg att folk stirrade beställde jag något som skulle få oss att tänka klarare (två glas pressad citronsaft) och drog honom med mig till ett bord i ena ändan av lokalen. Jag ville lugna honom:

– Bardo, du skulle inte vara galen ens om du ansträngde dig. Men du kanske upplever någon form av psykisk dekompensation? Ett slags syndrom som uttrycker ditt begär att få fortplanta dig?

Jag lyckade inte få honom att skratta. Servitören hade ställt två glas med gul vätska på vårt bord. Jag upphörde med ironierna.

– Så han är alltså här, tillsammans med oss.

Min bror rynkade på ögonbrynen:

– Han tittar på dig. Hans kropp känns som vattnig gelé när jag rör vid honom. Han lyssnar på vad jag säger och ibland svarar han.

Med skeptisk min sträckte jag ut handen mot den plats som min bror precis pekat på. Jag kände ingenting. Jag blev orolig. Jag var född åtta minuter innan honom, vilket kanske är anledningen till att det var jag som alltid gick in i storebroderns roll.

– Bardo, kan du lugnt och sakligt berätta för mig om den här dagen, från det att du vaknade.